På spaning efter framtiden – längs tågrälsen

Visst tog det längre tid. Men kanske är det just tiden som behöver omvärderas. Vi lever inte längre i en värld där vi kan flyga för 99 kronor till London över en helg. I klimatkrisens tid är det lätt att fastna i vad vi måste ge upp, men vad kan vi vinna istället? Vad gav mig tågresan som en flygresa aldrig skulle kunnat?

När hösten nu går mot sitt slut har jag fyra spaningar från resan som stannar kvar hos mig:

Systemtänk utan framsyn

På konferenser i både London och Barcelona märker jag ett återkommande tema: systemtänkande är centralt, men framsyn lyser med sin frånvaro. Vi lägger stor energi på att kartlägga hur världen fungerar idag – hur ekonomier, samhällen och naturresurser hänger ihop – men missar ofta att fråga hur världen kan se ut om 50 år. Vad händer om klimatförändringarna påverkar hur vi odlar mat, transporterar oss eller organiserar våra samhällen?

Ett exempel som fastnat är Kataloniens arbete med transformativ innovationspolicy. De är duktiga på att mobilisera aktörer kring gemensamma mål, men det saknas en analys av hur regionens jordbruk och vattenförsörjning kan förändras drastiskt i framtiden. Flera aktörer lyfter fram otroliga systemkartläggningsverktyg. Inga nämner framsyn. Inga lägger ett framsynslager på sina kartläggningar. Det är inte bara en pusselbit som saknas. Det är som att försöka lägga ett pussel med fel bitar i kartongen. Hur man än gör kommer det inte gå ihop sig. Utan ett framsynslager på systemkartläggningar och analyser riskerar vi att förändra rådande system som inte är robusta att hantera framtida osäkerheter.

Här tror jag Sverige kan spela en viktig roll. På konferenser som de jag deltog i saknas ofta helt representation från framsynsforskare. Jag tror att aktörer som Vinnova skulle kunna vara den bryggan – och samtidigt positionera Sverige som en ledare i den här typen av integrerat tänkande.

Och det leder mig in på nästa spaning som handlar om vår förkärlek att blicka bakåt…

Nostalgins vara (eller inte vara) i innovation

I en tid av osäkerheter är det inte konstigt att vi värnar om det trygga och bekanta. Det är inget nytt för vår tid. Design har alltid gått i cykler. Liksom modet. Och innovation…

Under tågresan blev det här med nostalgins roll i innovation tydligt på flera sätt, men kanske mest i Londons nya Routemaster-bussar. De är en hyllning till det ikoniska designarvet från 50-talet, men samtidigt moderniserade för dagens krav på hållbarhet. Det är en fascinerande balansgång mellan då och nu – men är det verkligen innovation om det bara är något gammalt förklätt i nya kläder?

Under åren på en innovationsmyndighet har jag sett otaliga ansökningar och haft oräkneliga samtal med entusiastiska personer som är övertygade om att just hen har hittat det där lilla extra. Det där unika som ingen annan gjort. Tyvärr är det väldigt sällan så unikt som man vill göra gällande.

Jag och min dotter har nyligen börjat kolla på serien OC som hade premiär för ca 20 år sen. Nostalgi för mig då serien sändes för första gången när jag just flyttat in i ett korridorsrum på Parentesen i Lund. Samtid för min dotter som noterar att det är exakt samma mode som hennes 13-åriga kompisar nu bär och som hon själv avskyr.

David Sax skriver att vi i en digital tidsålder ofta låter tekniken styra vår kreativitet, snarare än tvärtom: “Technology should serve your imagination. Your imagination should not serve technology.” Jag undrar om vi ibland återvänder till gamla lösningar för att de känns trygga, snarare än att våga drömma fritt och skapa något helt nytt. Hur påverkar det vår förmåga att tänka stort, särskilt när det gäller samhällsförändring och klimatutmaningar? I förra veckan berättare vetenskapsjournalister att vår förmåga (eller snarare oförmåga) att dagdrömma nu kommit att få konsekvenser för våra hjärnors utveckling (länk, vetenskapsradion). Är det helt enkelt så att vi inte kan tänka nytt eller radikalt annorlunda? För att vi tränat bort denna förmåga? Vad kommer de får för konsekvenser för Sveriges innovationsförmåga?

Det leder mig obönhörligen in på nästa spaning, nämligen….

Jantelagen och konsensuskulturens begränsningar för innovation

På resan hamnade jag i samtal där oliktänkande inte bara tolererades, utan aktivt uppmuntrades. Det var en befriande kontrast till den svenska konsensuskulturen, som ofta prioriterar samförstånd på bekostnad av skav och konflikt. Jag har alltid upplevt att det är just i skavet som nya idéer föds – när någon vågar tänka annorlunda, ställa obekväma frågor eller föreslå lösningar som utmanar det etablerade.

Sen jag kom hem från resan har jag vid två tillfällen vågat utmana konsensus på scen, och det har varit en ögonöppnare. Responsen har varit otroligt positiv, men det har också slagit mig hur sällan vi faktiskt skapar utrymme för sådana samtal här hemma. Kanske är det dags att fundera på hur vi kan ge mer plats för oliktänkande – i vår kultur, i våra organisationer och inte minst i våra utbildningssystem. Hur bygger vi en miljö där det är okej att tänka utanför boxen och där skavet ses som en resurs snarare än ett hinder?

Men detta kräver att vi har ett utbildningssystem och arbetsplatser som uppmuntrar oliktänkande, kreativitet och skav. Det nuvarande svenska utbildningssystemet, med sin betoning på konformitet, misslyckas med att tillgodose behoven hos "divergenta tänkare". Elever som ifrågasätter, utmanar normer och tänker utanför ramarna riskerar att tystas ner. Och ur det växer inget nytt. Innovation frodas där det finns psykologisk trygghet.

”If you design a system to do something specific, don’t be surprised if it does it. If you run an education system based on standardisation and conformity that suppresses individuality, imagination and creativity, don’t be surprised if that’s what it does.” Sir Ken Robinson, Creative Schools

London Interdisciplinary School (LIS) som jag hade förmånen att träffa i London erbjuder en alternativ modell som betonar tvärvetenskaplighet, problemlösning och elevers aktiva deltagande. LIS värderingar, som vänlighet, ärlighet och mod, är integrerade i skolans kultur, vilket skapar en miljö där elever kan frodas och utveckla sin fulla potential. När kommer LIS till Sverige undrar jag?

Det leder mig in på min fjärde och sista spaning.

Sveriges potential inom tillämpad forskning

Sverige är en forskningsnation av rang, men vi är ofta långsamma när det gäller att omsätta forskning i praktisk handling. Under resan fick jag se exempel på motsatsen, särskilt i Paris. Stadens cykelstrategi har på kort tid förvandlat både infrastrukturen och hur människor förflyttar sig. Det är ett exempel på modigt politiskt ledarskap som vågar testa nya idéer och sedan skala upp det som fungerar.

I Sverige har vi både resurser och kompetens att göra liknande satsningar, men ibland saknar vi beslutsamheten. Hur skulle vi kunna bli en testbädd för nya idéer och policyer? Jag tror att nyckeln ligger i att våga experimentera, även om det innebär att vi ibland måste misslyckas. När jag ser på vad andra länder åstadkommer, känner jag att Sverige har potentialen – det handlar bara om att använda den.