Systemorienterad design - ska vi verkligen leka med Lego på arbetstid?

Fattigdomsbekämpning inom planetens gränser

Utvecklingssamarbetet kommer i framtiden sannolikt att i allt högre grad präglas av nödvändigheten att bidra till en genomgripande och snabb samhällsomställning. Resilienta samhällen med låga utsläpp är en förutsättning för bekämpning av såväl dagens fattigdom som förebyggande av framtida fattigdom. Kunskapen om människans påverkan på de planetära systemen har under det senaste decenniet ökat kraftigt[1] och forskare konstaterar att mänskligheten befinner sig i en planetär kris av aldrig tidigare skådad omfattning[2]. Människan har överskridit minst fyra av de nio så kallade planetära gränserna och forskare varnar i allt skarpare ordalag för tröskeleffekter där grunden för livet på jorden så som vi känner det förändras plötsligt och oåterkalleligt[3].En global hållbar utveckling inom planetens gränser är fortfarande möjlig men kräver en samhällsomställning av aldrig tidigare skådad omfattning och snabbhet.

Omställningen behöver vara inkluderande och rättvis och berör alla samhällssektorer – det är en fråga om ekonomi, sysselsättning, handel, livsmedelsproduktion, vattenförsörjning, transportsystem, energisystem, politiska system, värderingar, konsumtionsmönster och livsstil.

Global samhällsomställning – för vem och hur?

Att arbeta med utvecklingssamarbete innebär att ta ställning till komplexa problem som kräver globala lösningar. Som medarbetare känns det stundom hopplöst – vad ska jag börja med och hur ska jag hinna med allt som borde göras? Det gäller att begränsa analysen, beredningen eller ställningstagandet till något hanterbart, men som samtidigt tar in flera utgångspunkter och tematiker.

I detta arbete är designtänkande ett värdefullt redskap – det hjälper oss att fundera på såväl vilka vi är som vad vi erbjuder till identifierade målgrupper.

Inför träffen ombads vi ta fram ett tiotal figurer att använda under övningen. Det kunde vara lego, porslinsfigurer, leksaker eller stenar. En tanke som slog mig när vi började testa var hur lätt det var att besjäla de figurer jag tagit fram. Övningen gick ut på att identifiera aktörer och målgrupper i de figurer vi valt och positionera dem utifrån de instruktioner vi fick under passet. När målgrupperna stod vända mot varandra tänkte jag på lösningar utifrån en utgångspunkt, när någon eller några aktörer vände ryggen till blev tankarna annorlunda.

Just i arbetet med att definiera scenarios och försöka se bortom befintliga lösningar är designmetodiken ett välkommet tillskott.

Genom något som kan uppfattas som lek tvingas vi bryta mönster och se andra samband än de som vi kanske vanligen gör.

Vi uppmuntras via flera sinnen att tänka bortom det som är och också ta in det som kanske kan bli. Är det en samhällsomställning vi vill bidra till måste vi också våga släppa de tankar som begränsar oss och öppna upp sinnet för nya lösningar.

Trots att passet genomfördes digitalt där alla medverkande satt med egna figurer bakom en egen skärm fick det mig att tänka till kring roller, aktörer och målbilder. Jag ser fram emot att kunna testa detta tillsammans med mina kollegor och låta tankarna flyga fritt.

Tre saker jag tar med mig:

• Det kräver visst mod att släppa det formella och ge sig hän åt leken. Ska upplägget funka krävs gemensamma spelregler, bortkopplad prestige och ett gemensamt engagemang.
• Att tänka fritt kring kräver sitt sammanhang. Är ni flera som ska testa tillsammans är det viktigt att samtliga har ungefär samma bild av utgångspunkten och att utmaningen är förhållandevis konkret.
• Var trygga i slutprodukten – idén är att testa!

Källor:
[1] HDR
[2] IPCC, IPBES, HDR, Global Risk Report,
[3] Sthlm Res Centre
 

Maria Bang, maria.bang@sida.se

Hanna Sällström, hanna.sallstrom@sida.se

Helen Samuelsson, helen.samuelsson@sida.se