Samma vilja men olika förutsättningar - Missions besöker två landsändar

Jag och mina kollegor sitter hos Förenade Matfabrikanterna i ett industriområde mitt i Umeå och pratar om styrkor och svagheter, möjligheter och hinder för Norrlands livsmedelsproduktion. Med oss runt bordet sitter Lena Friborg – Region Västerbottens eldsjäl som stångar sig blodig för att få till en regional livsmedelsstrategi – och Roger Uddstål, livsmedelskämpe hos RISE.

Det är lätt att bli matt när Roger berättar om regionens utmaningar. Han målar upp en bild av Norrlands alla outnyttjade resurser; skogsbär som inte plockas, åkermark som inte odlas. Han påpekar också att de regionala livsmedelsnoderna är svaga och saknar kopplingar till de regioner som sitter på kunskaperna. Samtidigt lyfter han naturresurserna och de profilskapande råvarorna: förutom bär finns här unik tillgång till viltkött, fisk, skog och vatten.

Efter samtalet med Lena och Roger arrangerade vi en workshop där representanter från kommunen, regionen, länsstyrelsen, universitet och livsmedelsföretag deltog. Från workshopen tar jag med mig framför allt tre saker: engagemanget hos alla deltagare, att universitet och kommun direkt krokade arm för samarbete, och att kommunen börjat ta in matperspektivet i stadsplaneringsfrågor, vilket är ganska nytt i Sverige.

Några veckor senare, i min gamla hemstad Malmö, äter vi lunch med Jenny Bergsten som är livsmedelsstrateg på Region Skåne. Tack vare henne ska vi om några minuter fylla ett konferensrum avsett för 20 personer med nästan 30 intresserade deltagare. I samarbete med Region Skåne har Vinnova bjudit in till en workshop för att få värdefulla inspel och bättre förstå Skånes förutsättningar för transformation av matsystemet. Innan workshopen börjar har vi en introduktionsrunda där alla får berätta om sin favoritmat. Det blir tydligt att mat aldrig bara är mat, utan så mycket mer. Som en deltagare sa: ”Mycket kan vi sluta med, men vi kan inte sluta med att äta”.

I rummet befinner sig representanter från vitt skilda delar av Skånes matsystem: från Region Skåne, Helsingborgs kommun och Malmö stad; från Lunds universitet, SLU och Högskolan Kristianstad; från livsmedelsjättar som Skånemejerier, Oatly och Fazer; från inkubatorn Krinova, Hållbar Utveckling Skåne, Livsmedelsakademien, Food Malmö och teambuildingkonsulten NeedsDrive. Väl igång blir diskussionerna livliga. Vi delar ut blå pennor och klisterstjärnor och fyller stora pappersark med sådant vi måste ta tag i och sådant vi måste förändra. När vi packar ihop och promenerar ut från konferensanläggningen är det sent, men Malmö är fortfarande ljust. 

Nästa dag trycker vi in oss i ett annat rum. Vi befinner oss i Malmö stadshus och runt bordet har bland andra upphandlingsenheten, miljöförvaltningen, arbetmarknads- och socialförvaltningen, fritidsförvaltningen, stadskontoret, serviceförvaltningen och Martin & Servera samlats. Idag ligger fokus på Malmö stad och deras långsiktiga arbete med hållbar mat. Det är fantastiskt att höra om allt de har åstadkommit. Framförallt är det den politiskt antagna matpolicyn som gjort avtryck i stadens arbete: till exempel är numera 70% av inköpen till Malmös skolkök ekologiska.

Det som verkligen får fäste hos mig är stadens övergripande arbete med matsystemet i projektet Food Malmö – eller det längre namnet Tillsammans för världens bästa mat i Malmö. Just nu arbetar projektet med att skapa ett matforum med representanter från alla delar av systemet.

Vi tar med oss tankarna på deras arbete och funderingar kring uppskalning och spridning, och springer till tåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm. Väl ombord kan jag inte låta bli att undra var Västerbotten hade varit idag, om de hade haft tillgång till samma livsmedelskompetens som Skåne? Där en region satsar fullt ut, där två universitet ihärdigt lär ut kunskap och en inkubator bokstavligen spottar ur sig livsmedelsföretag? Efter våra besök i Umeå och Malmö står det i alla fall klart för oss att det är eldsjälarna i systemet som gör förändringen möjlig. Både Umeå och Malmö ligger i framkant på flera sätt när det gäller mat och hållbarhet, men ett system som enbart bygger på eldsjälarnas drivkraft är ju aldrig hållbart i längden. Så hur kan vi hjälpa till? Hur kan vi bli det sammanlänkande kitt mellan aktörerna som vi kommit att prata om allt oftare? Vi måste få aktörer som aldrig tidigare träffats att enas om en gemensam målsättning, för att de sedan snabbt ska kunna agera i samma riktning. Det är bråttom: vi har ju bara 10 år på oss att ställa om…